ibland blir jag förvånad över vad det är jag kallar vänner..
jag flyr till falun för att kim finns där + att jag aldrig har tråkigt där.
i borlänge.. där sätter man sig ner och suckar över omgivningen.

Nu är det såhär att folk har tjatat på att få umgås med mig sedan.. ja innan midsommar.
Och nu tänkte jag att jag skulle vara "hemma i borlänge" i en vecka och hinna träffa alla som jag inte träffat på länge..
men vad fan gör man när dom ändå inte har tid?
jag känner att mitt tålamod har tagit slut och jag känner att jag inte orkar ödsla tid på att göra er nöjda..


jag kommer säkert att få ångra det jag skriver i detta inlägg, men vet ni vad?
jag har inte tid att vänta på er längre.
så fort jag sätter min fot i falun så tjatar ni om att ni saknar mig, att ni vill att jag ska komma hem så vi kan umgås, fika, what ever..

men när jag väl är hemma och hör av mig så finns ni inte där.. jag börjar överväga att jag inte betyder lika mycket som jag en gång  i tiden har gjort.
det är inte långt från mig till mina vänner, dom flesta bor nära.
det finns telefoner, bara att ringa.. eller sms:a
Msn finns om ni inte får tag på mig via telefonen, eller FACEBOOK (som styr våra liv idag)

jag har gjort allt jag kunnat för att höra av mig, men när ni inte ens kan svara på sms eller kallpratar på msn känner jag att jag inte orkar längre.

bollen ligger hos er.
ni får gärna höra av er, men var inte så säkra på att ni kommer få det svaret ni vill ha.
jag har satt ner min fot nu, jag flyttar den inte för någon.
det är dags att ni lär er riktig vänskap och verkligen engagerar er i era vänners liv. annars har ni inga kvar.

Ni vet att jag älskar er till döds, men jag har också en gräns på hur mycket skit jag tänker ta / hur oönskad jag tänker känna mig.

och jag har nått den gränsen.