det känns inte som om jag lever längre.
det känns som om min kropp enbart är uppbyggd av denna plågsamma smärta.
jag önskar så innerligt att någon bara ska ruska tag i mig och att allt detta varit en dröm..
OCH hade det hänt, att allt detta varit en dröm hade jag rustat hem till daniel och berätta alla dessa känslorna som bubblar upp
jag hade gråtit i flera timmar i hans varma och mysiga famn.
jag måste hålla mig stark
jag kan inte misslyckas, jag måste se till att ta mig igenom detta igen. tiden läker väl ändå alla sår..eller?!
det finns inte mycket i mitt liv just nu som jag känner mig peppad för direkt.
är inte alls peppad på livet.. inte  det minsta..
jag har ingen aptit längre och jag känner inte igen mig själv.
Jag är rädd för att vara ledsen, då folk ska tro att jag är svag .
jag är rädd för att INTE gråta, då jag framstår som att vara kall och känslolös.
hur ska jag klara mig igenom detta?

jag måste faktiskt nämna daniels kusin pontus som har varit ett stort stöd för mig dom här kvällstimmarna.
jag är extremt glad över att du tog kontakt över mig och jag vet att med din hjälp klarar vi oss båda ur detta och kan gå vidare med våra liv och minnas alla underbara stunder med daniel.
Du Är Guld Värd Pontus!!!!