det skrämmer mig somfan att känna såhär , på så kort tid.
jag vet inte hur jag kan känna så starkt som jag gör.
jag vet inte vad jag ska göra eller säga. jag vet bokstavligen ingenting just nu.
jag är helt mållös. jag kan inte sluta tänka , jag ler hela tiden
ingenting känns längre "jobbigt" att göra. jag gör allting med ett leende på läpparna
jag kan inte sluta tänka på honom.. Är det rätt eller fel? är det Bra eller Dåligt? Ska jag Våga eller ska jag Ge fan i att satsa allt jag har? Ska jag våga utsätta mig själv för att KANSKE bli sårad igen eller KANSKE bli lycklig?
jag är så jävla kluven, varför kan inte allting vara lika enkelt som när man var liten?
Jag vet inte om jag ska våga berätta vad jag känner,tycker och tänker om honom.
Eller om jag bara ska låta allt flyta på som det gör och låta tiden avgöra vad som händer.
jag vill vill vill.. jag älskar detta pirret i magen, men jag är så rädd för att bli sårad..
men jag måste nog våga satsa.. eller?..