vilken vidrig människa jag är.
att jag inte är värd allt jag någonsin har fått.
att jag inte visar uppskattning för dom saker som betyder mest av allt för mig.

jag är så otroligt besviken på mig själv just nu att jag skulle kunna slita ut tarmarna.
varför håller jag på såhär?
visst man måste säga ifrån om man blir sårad, men jag behöver inte måla mig som ett jävla offer som jag har gjort nu.

jag blir så less på mig själv!